A Herman Ottó Múzeum évkönyve 48. (2009)

Orosz György: Mikoron az Úristen, a Sátán és Szent Péter a teremtéssel foglalatoskodtak (Dualisztikus teremtésmondák a svéd, a magyar és az orosz kultúrában)

is, nevezzük ezeket szabad vegyértékkaroknak, amelyek révén egymással kölcsönhatásra lépnek, s létrehoznak egy szinkretikus állapotot, és ebből jelen esetben az orosz népköltészet egyik gyöngyszeme keletkezett. Az apokrifek, közöttük bogumil szellemiségű írások és szóbeli történetek, habár különböző utakon, igen intenzíven hatoltak be az európai népek irodalmába és népköltészetébe, széles körben elterjedtek, és érzékelhető hatást gyakoroltak az európai keresztény kultúra alakulására. Tanulmányomban ennek bizonyítására hoztam példákat a svéd, a magyar és az orosz kultúrkörből, elvégezvén egyúttal ezen dualisztikus teremtésmondák tudományos elemzését is. SZÖVEGTÁR SAGAN OM SMÁLAND

51 [...] „Jo, det var pá den tiden, när Vár Herre höll pá att skapa världen. Medan han arbetade som bäst, kom Sankte Per gáende förbi. Han stannade och sag pä, och sâ frâgade han ora det var ett svârt göra. 'Àja, det är inte sá lätt heller,' sa Vär Herre. Sankte Per stod kvar ännu en stund, och när han markte hur lätt det gick att lägga ut det ena landet efter det andra, fick han lust att försöka sig, han ocksâ. 'Kanske att du behöver vila dig Iitet,' sa Sankte Per, 'sä künde jag sköta arbetet ät dig under tiden.' Men det ville inte Vâr Herre. 'Jag vet inte om du är sä hemma i konsten, att jag kan anförtro dig att ta vid dar jag slutar,' svarade han. Dä blev Sankte Per ond och sa, att han trodde sig om att skapa lika bra lander som Vár Herre själv. Det förhöll sig sâ, att Vâr Herre just dâ höll pâ att skapa Smâland. Det var inte en gang halvfárdigt, men det sâg ut att bli ett obeskrivligt vackert och fruktbart land. Vâr Herre hade svârt att säga nej till Sankte Per, och dessutom tankte han väl, att det, som var sâ bra pâborjat, borde ingen kunná förstöra. Därför sah han: 'Om du vili som jag, sâ ska vi pröva vem av oss som bäst förstár sig pâ den här sortens arbete. Du, som bara är en nybörjare, ska fa fortsätta med detta, som jag har begynt, och jag ska skapa ett nytt land.' Detta gick Sankte Per genast in pâ, och sâ började de arbeta var och en pâ sitt hall. Vâr Herre ffyttade sig ett stycke söderut, och dar tog han sig for att skapa Skâne. Det dröjde inte länge, förrän han var färdig, och strax frâgade han om Sankte Per hade slutat och ville komma och se pá hans arbete. 'Jag har mitt i ordning för längesedan,' sa Sankte Per, och det hördes pâ rösten hur nöjd han var med det, som han hade âstadkommit. När Sankte Per fick se Skâne, mäste han erkänna, att om det landet var inte annat än gort att säga. Det var ett bördigt och lättodlat land med stora slätter, vart han sag, och knappt en tillstymmelse till berg. Det syntes, att Vâr Herre riktigt hade tankt pä att göra det sâdant, att folk skulle trivas dar. 'Ja, det här är ett bra land,' sa Sankte Per, ,men nog tror jag, att mitt är bättre.' - 'Dä ska vi gä och se pâ det,' sa Vâr Herre. Landet hade redan varit fárdigt i norr och öster, när Sankte Per hade börjat arbetet, men sodra och västra delén och heia inlandet hade han ensam fatt skapa. När nu Vâr Herre kom upp dit, dar Sankte Per hade arbetat, blev han sâ förskräckt, att han tvärstannade och sa: 'Hur i all världen har du burit dig ât med det här landet, Sankte Per?' Sankte Per stod ocksâ och sag sig omkring helt förvänad. Han hade haft den tanken, att ingenting künde var sâ bra för ett land som mycken vänne. Därför hade han dragit ihop en ofantlig massa sten och berg och murat opp ett högland, och det hade han gjort, för att det skulle komma nära solen och fä mycket med av solvärmen. Ovanpâ stenhoparna hade han brett ut ett runt lager av matjord, och sâ hade han menât, att allting var väl bestallt. [...] 51 Lagcrlöf 1962/a. 160-162.